Ska du till New York i höst? Eller vill du bara drömma dig bort? Här är en riktigt bra roman som utspelar sig i New York, ett halvår efter Nine Eleven.
En paradvåning på Upper East Side. Det är hemma för 23-åriga Hailey. Hon har just slutat collage och känner sig vilsen, både existensiellt och karriärmässigt. Att pengarna flödar hjälper föga. Om hon – och hennes vänner – ville, skulle föräldrarna bara kunna ringa ett telefonsamtal. Bara ta den där kontakten, för att fixa en anställning.
Men Hailey vill försöka själv. Hon vill, oberoende av sin bakgrund, beta av intervju efter intervju och verkligen förtjäna jobbet. Vad gör det egentligen med människor, detta rikemansprivilegium? Och när ska hon själv komma i hamn med familj och barn? Hinner hon, före nästa terrorattack?
Målet är omväxlande rikemanssonen med utstakad framtid och en mindre bemedlad ny bekantskap. Men kärlek är ju, helt enligt livets lagar, varken okomplicerad eller förutsägbar.
These Days Are Ours är en roman som överraskar och går på djupet, långt ifrån den ytliga historia som scenariet kan antyda. Samtidigt är den inte alls svårläst.
Dialogen tar stor plats och är lika spännande att följa som en thriller. Bakom varje mening får vi följa Haileys tankar och planer, ungefär som undertexterna i Woody Allens Annie Hall.
Det är omväxlande hejdlöst roligt och gripande. Och framför allt annorlunda. Jag har sällan varit med om sådana karaktärsskildringar som verkligen kryper under skinnet.
I These Days Are Ours följer vi Hailey och hennes vänner, dygnet runt i New York. Från stora bjudningar i paradvåningar till dygnsöppna barer på Lower East Side, och efterföljande bruncher där mer än en deltagare anländer efter ”the walk of shame”.
Här finns dråpliga kommentarer, stora livsfrågor och mycket igenkänning. För vilsenheten inför vuxenvärlden känner vi igen, liksom glädjen och våndan i relationer.
Över hela historien svävar Nine Eleven: ”The people who died on 9/11 were the ones who were ’doing well’, who made the rest of us feel bad that we were doing nothing. And the jobless, the ones who played hooky or overslept, were the ones who were still alive”.
Den som kan sitt New York, kan bokstavligen följa dem på vägen:
”The East Village was a valley between the tall buildings uptown and the tall buildings downtown, all of which were a fortress against whatever was outside of this memory.”
—
”A lone tree stood in the middle of a very low wrought-iron fence. The tree’s branches quivered slitghtly in the night breeze. / – – -/ Fuck I was lonley. I tried not to give in to it. It’s not like I was homeless. It’s not like I was starving in a concentration camp with a shaved head. I just wanted. Someone.”
Hur det går ska förstås inte avslöjas här. Men läs, läs! Självklart passar den jättebra för lärare och för diskussion i en bokcirkel.
Bakom These Days Are Hours står bloggaren och författaren Michelle Haimhoff.
Enjoy!
Tack! Jag håller med dig: När ska man hinna läsa allt man vill? Bra böcker förgyller verkligen livet. Ha en fortsatt skön påsk, du med!
Verkar läsvärd och finns nu på min numera långa lista över läsvärda böcker. När ska jag hinna med?
Ha en fortsatt trevlig påsk!