Om att resa tillbaka till samma ställe

Vissa vill pricka av så många ställen som möjligt här i världen. Andra kan tänka sig att återvända till samma ställe – också. Ja, till och med om och om igen. Sådan är jag. Och här berättar jag varför!

Jag har alltid älskat att resa. För mig är resor framför allt tre M: mat, människor och miljö. Att uppleva platser utanför guideböckerna, med öppet sinnelag. Att göra viss grundlig research men ändå kunna vara spontan. Då använder jag tiden bäst. Men jag måste som sagt inte alltid uppleva nytt.

Vid ett återbesök är eventuella misstag avklarade. Det kan vara rätt skönt att veta precis var den där genuina restaurangen i bergsbyn ligger, var den obefolkade strandremsan gömmer sig och vilken grönsakshandlare som har de saftigaste tomaterna. Att bara njuta.

När jag återvänder träffar jag också vänner och gamla bekanta. Hyresvärdinnan visade sig kanske bli en äkta vän, som jag mer än gärna besöker igen. Föreståndaren för New York-salongen som årligen har tusentals kunder, kan vinka glatt när just jag närmar mig på trottoaren, och restaurangägaren kan lysa upp i äkta glädje när jag och min familj för andra året i rad slår oss ned på den bästa skaldjursrestauangen i Europa – bara den värd en resa.

Ett skäl kan också vara att jag inte är klar. Jag vet att det finns fler öar att utforska, en avlägset belägen vingård, en vandringsled eller en maträtt jag inte hann med första gången.

Här handlar det absolut inte om måsten. Faktum är att jag är ganska så allergisk mot just sådana: att man ”måste se just det museet”, ”måste stå i just det gathörnet” och så vidare, ”annars har man inte varit där”. Av just den anledningen har jag – trots ständiga New York-resor – inte besökt Frihetsgudinnan. Och, tro det eller ej, jag har inga planer på att göra det! För mig räcker det gott att ha sett henne på håll, som en del av New Yorks gigantiska kalejdoskop. Ändå har jag förstås den största respekt för dem som gör det.

Vissa resmål är också i ständig förändring, och därmed alltid nya – hur många gånger man än reser dit. Givetvis tänker jag återigen på mitt mest frekventa resmål: New York.

New York är som en levande, mystisk organism, växande och krympande på samma gång, oberäknelig, överraskande och alltid, alltid stadd i förändring. En bar som finns i varje guidebok finns plötsligt inte i morgon. En restaurang som kom i går blir världsberömd över en natt. Och runt nästa gathörn väntar allt från en filminspelning till en vinkande hand från en frisersalong, där jag plötsligt och helt utan anledning blir inbjuden på en espresso och en pratstund. Bara ”för att”.

Jag kommer aldrig att sluta ”åka tillbaka”. Jag kommer aldrig att försöka pricka in exakt vartenda av jordens alla länder. Därmed inte sagt att jag inte har en bucket list och att jag inte vill se nytt. För det vill jag, sannerligen – också.

Men det ena behöver inte utesluta det andra. Med ett öppet sinne och en tacksamhet över att kunna resa över huvud taget, låter jag dags- och årsformen avgöra vad det blir just den här gången. Blir det en familjevecka på ”nya” Sardinien eller ett tredje besök i ”gamla” Kroatien? Eller ett (hjälp, jag har tappat räkningen) återbesök i älskade Grekland.

En sak vet jag i alla fall med besked. Om jag var New York-mätt i november har det gått över i februari. Alltid.

Vissa platser blir helt enkelt som ett andra hem. Och då får det gamla talesättet en tvetydig innebörd: ”Borta bra men hemma bäst!”

Brukar du återvända – och i så fall varför? På bloggen Resfredag kan du läsa Annika Myhres tankar om samma tema.

PS. Välkommen att följa mig även på Instagram. Mina blogginlägg om New York finns här.

Samtliga foton: Anna Ström Åhlén.