När det ofattbara händer igen

Det som inte får hända har hänt. Igen. I Stockholm, i Sverige! Jag hade tänkt skriva om nya New York-tips i dag men avvaktar med det. I stället får vi ta en stund med eftertanke.

Jag tillhör dem som faktiskt aldrig besökte New York före terrordåden 11 september. Jag har inte varit uppe i det gamla World Trade Center, och inte heller sett staden förr. Då, när det kunde vara direkt livsfarligt att vistas ute efter mörkrets inbrott. Ja, att vistas över huvud taget.

I dag är New York en betydligt säkrare stad. Brottsstatistiken har till och med varit lägre än i Stockholm, och det – om något – ett tecken på trygghet. Men nu, vad händer? I Stockholm, min egen tidigare hemstad, har det ofattbara skett, i dag den 7 april 2017.

Mina varmaste tankar går till alla som på ett eller annat sätt drabbats av det onda. Alla som mist någon, som saknar någon eller som bara är otrygga. Alla som drabbats, inte bara i Stockholm, utan i Paris, Bryssel, Nice, London, St Petersburg … En lista som, fast det övergår vårt förstånd, inte tar slut.

Men jag säger som min farfar alltid sade, som min pappa säger och i dag även jag. Ett talesätt som går i arv i vår släkt och som tål att upprepas. Det är ord som, mitt i allt det svarta, ger hopp. Det där hoppet som vi aldrig någonsin får förlora. Vi får inte sluta resa, inte sluta besöka storstäder. Vi måste fortsätta leva, som livet ska levas. Vi måste säga orden, vi måste leva efter dem. De här:

Vi ger aldrig upp!

Anna (i skrivande stund i Göteborg, nästa vecka i Stockholm och snart i New York)