I dag är det 18 år sedan den 11 september 2001. Den dag då allt förändrades för att aldrig mer bli sig likt. Så här hedrar du offren på plats i New York.
Vad exakt gjorde du den 11 september 2001 och var befann du dig? Det är nog en fråga de flesta kan svara på. Som med de flesta extrema nyheter vi får ta del av, så minns vi vad vi gjorde och var vi var.
Själv var jag föräldraledig med min yngste son och befann mig hemma i Stockholmsvillan denna dag. Jag kom från köket till tv:n i vardagsrummet när jag såg de i dag klassiska bilderna. Bilderna av något som flög in i New Yorks World Trade Center och åstadkom rök och kaos.
Långt borta men så nära
Vad var nu detta? Var det på riktigt? Medan mitt inre omedelbart frös till is bevittnade jag skeendet på min tv-skärm. Så långt borta från USA men ändå så nära, hos mig i mitt eget vardagsrum.
Så hände det igen. Det ofattbara som ingen någonsin kunnat föreställa sig hände inte bara en gång utan två. Och det hände mer, på fler ställen. Resten är, som man säger, ”history”. Men det är historia vi aldrig kan och aldrig får glömma. Maktlösheten alla måste ha känt, paniken, ovissheten, sorgen … Och följderna som aldrig någonsin suddas ut.
Minnesdagen för 9/11 år 2019 i New York
Är du plats i New York i dag, den 11 september 2019? Då kan du se stadens Tribute in Light resa sig mot skyn, synligt till en höjd av hela 97 kilometer.
Här kan du läsa mer om vad som händer i New York i dag den 11 september och hur du kan hedra offren på plats.
Mina tankar går till så många i dag: till alla som inte längre finns ibland oss, deras nära och kära, men förstås också till de som överlevde och de som kämpade (och än i dag kämpar) med allt i attackens spår.
Hur minns du den 11 september 2001?
Foton: Anna Ström Åhlén.
Jag minns det med bestörtning och avsky. Så absurt att få detta på TV-skärmen i nyheterna. Jag kan framkalla känslan, kan se soffan och rummet där jag satt där borta i andra lägenheten med min make.
Vi får inte glömma. Kram, Gerd
Tack för att du delar med dig, Gerd! Visst är det så. Sådana här händelser sätter verkligen spår; man minns känslorna och platsen där man var så starkt.
Detsamma gäller Palmemordet förstås, för oss som var med på den tiden.
Varm kram!
Hur mannen min skickade ett meddelande till mig via MSN Messenger och sa till mig att kolla på länken han skickade. Hur jag gick in till chefen och bad honom göra detsamma …
Hu, vilka inlägg idag! Lena i Wales skriver om de hemska gruvolyckorna, Ditte – Mitt i skriver om Örnnästet. Börjar bli lite mycket att ta till sig samma dag …
Tack för att du berättar, Emma! Vilken chock att få detta som meddelande. Overklighetskänslan minns jag starkt!
Oj, jag hann inte läsa några bloggar i går. Måste läsa ifatt även om det är tufft. Förstår att det blev mycket på en gång!
Hoppas du får en fin och positiv dag i dag!
Ojoj! Jag stod utanför min arbetsplats på väg hem, när en arbetskamrat sa att det hade hänt en hemsk olycka med flygplan i USA! Jag åkte hem och förstod snart att det var allt annat än en olycka. Hela jag frös till is! Jag glömmer aldrig den bestörtning jag kände då…… det känns fortfarande fasansfullt!
Åh, fy, den känslan … Visst är det så att man verkligen kan återskapa den. Den var så stark! Minns också hur det hela bara växte och hur overkligt det kändes! Tack för att du delar med dig.
Jag kommer ihåg att jag stod på jobbet och tittade på det först tornet som brann när det andra planet kom. Och kunde bara tänka på att jag själv suttit på en restaurang högst upp i det ena tornet 5 månader tidigare.
Nämen, fy så hemskt att kunna relatera så! Åh, det måste ha väckt väldigt speciella känslor. Tack för att du berättar!
Visst minns jag det, jag var hemma hos min mamma. Mamma och mormor ropade från soffan där de satt och tittade på mig. Såg tornen och minns att man tänkte olycka tills rapporten om ett till plan. Jag var 17 år och beslutade mig för att aldrig mera flyga. Vilket jag heller inte gjort.
Ja, tänk vilket intryck detta gav och visst trodde man först att det ”bara” var en olycka. Overkligt, helt enkelt! Visste inte att det var detta som fick dig att inte flyga mer … Tack så mycket för att du delar med dig!