I samarbete med EF
En makalös middag i Milano och en italiensk brevvän som bjöd på allt. Så minns jag min första resa till Italien. Men mest minns jag orden, de italienska orden jag skulle kunna även om jag blev väckt mitt i natten.
När tåget rullar in på Milano Centrale är det två förväntansfulla tjejer som kliver av. Två 18-åringar som sparat länge till denna drömresa efter gymnasiet. Och som du säkert redan anat är det jag och min kompis.
Som 16-åringar åkte vi på en språkresa med EF tillsammans, då till Hastings i England. Men den här gången har vi valt att tågluffa! Efter några dagar i Paris är det nu dags för nästa anhalt: Italien.
På stationen spanar vi lite nervöst efter en kille vi aldrig träffat. I alla fall inte IRL (som det skulle heta ett antal årtionden senare). Killen i fråga heter Massimiliano och är min brevvän sedan mellanstadiet. I sju år har vi skrivit till varandra, på tunna papper med flygpost, och nu ska vi ses! Frågan är bara: Kommer fotona att stämma med verkligheten? (Ja, detta är tiden långt före Facebook, Instagram och Snapchat.) Fast det är lugnt; vi känner igen honom direkt.
Massimiliano och hans familj tar emot oss som kungar, i sin våning i Milano. Inte nog med att vi får sova där. Vi blir också utbjudna på en middag som går till historien som en av de mäktigaste. Pappa Luco går nämligen ut i köket och tar ett snack med kocken. Sedan dyker den ena rätten efter den andra upp, och vi smörjer kråset i timmar. Bland annat får vi lära oss att pasta bara är en av flera förrätter …
När vi ska resa vidare till Gardasjön, erbjuder sig Massimiliano att följa med. Vad skulle vi säga om att ha privatchaufför ett tag, i stället för att åka tåg? Sagt och gjort, han tar oss med i sin bil till Gardasjön, som för övrigt är så vacker att jag genast tänker att jag ska återvända hit på bröllopsresa (har dock ingen aning om med vem).
Hela tiden får våra lire och resecheckar ligga orörda i värdepåsarna. Det är nämligen så att killen alltid ska bjuda tjejen, enligt Massimiliano, även när man bara är kompisar. Han betalar alltså för allt, för oss båda. En gång gör vi ett försiktigt försök att köpa glass själva men inte ens det går bra!
Så till orden jag aldrig glömmer. Det är en av alla dessa fantastiska måltider, då vi plötsligt kör en språklektion, helt oplanerat. Över den röd- och vitrutiga duken, i dofterna av vitlök och bougainvillea, pekar vi helt enkelt på sakerna omkring oss. Massimiliano skriver ner de italienska orden för bland annat gaffel, kniv, stol och glas, varsågod och tack, och vi säger de svenska. Och efter den måltiden sitter de för alltid! Väck mig mitt i natten och jag kommer sömndrucket att peka på stolar och bord med (nåja) perfekt uttal. Även det näst sista ordet på listan kommer till nytta under vår resa, men inte på det sätt vi tänkt. Då vi använder det för att bli av med några efterhängsna beundrare utbrister de bara glatt: ”Ah, Italiano!”.
Varför fastnade då allt så lätt? Jo, jag är helt övertygad om att det handlar om sammanhanget. Om att använda flera sinnen, i en trivsam miljö i trevligt sällskap.
Själv har jag alltid tyckt att italienska är världens vackraste språk men ändå inte kommit mig för att lära det ordentligt. Kanske är det just för att det inte känns lika lockande på hemmaplan? Nej, italienska ska läras bland italienarna själva, bland yviga gester, smaker, dofter och synintryck. Då fastnar det.
Under nästa tågluff återvänder jag och min kompis till Italien, denna gång till Rom. Vi utforskar Colosseum, poserar vid Fontana di Trevi, äter äkta pizza och skaffar nya vänner på Spanska trappan. Och orden från förra gången, de sitter och blir fler.
När vi återvänder igen, 2016, blir jag på riktigt förälskad i Rom: i Trasteveres vindlande gränder, i de ockrafärgade husen, den gudomliga maten och den unika blandningen av då och nu. Likaså i de där trattoriorna där tiden står stilla, långt bortom turiststråken. ”We are against war and tourist menu”, förkunnar en av serveringarna. Jo, det skriver vi väl under på?
Är du också sugen på att lära dig italienska på plats? Gå en språkkurs i italienska med EF i Rom. Det är aldrig för sent, då det finns språkkurser för alla åldrar: från ungdomar till vuxna, med olika inriktning och teman. Varför inte passa på att gå en tillvalskurs om fotboll, mode eller matlagning? Det sistnämnda skulle nog passa undertecknad bäst. Bra att veta är också, att kurserna anpassas för just dina förutsättningar. Så vad väntar du på?
Jag vill avsluta med ord nummer 15 på Massimilianos lista, ett ord som betyder mycket mer än bara hejdå. Det betyder nämligen ”På återseende”. Och ingenting kan stämma bättre. Italien och Rom blir man nämligen aldrig klar med.
Arrivederci!
Detta inlägg är publicerat i samarbete med EF, Education First. Text och åsikter är som alltid mina egna. Foton: Anna Ström Åhlén och Karin Lagerström.
Tack så mycket, vad kul att du gillade berättelsen! Likaså att även du varit på språkresa. Visst lär man sig bäst på plats! Väldigt sugen på att återvända till Italien för just det. 🙂
Härlig berättelse och kul med de italienska orden som "sitter" än! Du har absolut rätt i att språk ska läras in på plats!
Tack så mycket, Christine! Ja, det var härliga minnen.
Förstår att du fastnat för spanskan. Hoppas du får tillfälle att lära dig mer än menyspråk, även om man kommer rätt långt med det med, hehe. Äta är ju bland det viktigaste! 🙂
Vilken härlig läsning! 🙂
Just italienska har jag inte fastnat för, men skulle gärna vilja lära mig spanska. De få ord jag kan kommer jag inte utanför en menyn med. Hi, hi! 🙂
Tack så mycket, Lena! Vad kul att du gillade läsningen och att du kände igen mycket. 🙂 Ja, visst har man nytta av de andra språken för att första bättre. Jag kan inte spanska, däremot har jag läst både franska och latin. Språk är underbart!
Hoppas du hade en fin helg!
Oh, vad mycket jag känner igen om hur det en gång var!
Vilken härlig resa och fin berättelse.
Jag pratar inte italienska, men franska och spanska, så förstår mycket italienska därav.
Ha en bra helg!
Tack så mycket, vad glad jag blir! Ja, jag ler verkligen för mig själv åt de här minnena. Och fler finns det!
Intressant att du också har erfarenheter av efterhängsna "beundrare". Ja, det gällde att vara bestämd.
Men visst minns man också alla dessa fantastiska möten med generösa och vänliga människor. Jag och en annan kompis träffade en gång två killar på Sicilien. De tog oss på utflykter och engagerade sig rejält, utan att göra andra försök än att vara kompisar. 🙂
Ja, det var verkligen en fantastisk resa, den där första tågluffen efter gymnasiet. Vad kul att du också hade brevvänner och minns spänningen när breven kom i brevlådan. Många dagar tog det för dem att komma fram, dessutom. 🙂 Roligt att du också hade svenska brevvänner, det tror jag inte att jag hade. Men å andra sidan brevväxlade jag mycket med en del av mina släktingar. Synd att det inte blev av att du träffade den franska brevvännen. Du kanske kan googla på henne och ta kontakt i dag? Ja, till Rom måste du absolut. Våren är en härlig tid… Read more »
Tack, vad kul att gillade nostalgitrippen! Ja, oj, vad minnen det finns att frossa i. 🙂 Nu när du skriver det, så minns jag att jag åt bläckfisk utan att veta om det. Det serverades även mindre bitar, friterade ringar tror jag. Det var först efteråt som du frågade mig: "Vet du vad du egentligen åt?". Då fick jag reda på att det var bläckfisk, haha.
Ja, det var mycket vi inte visste om världen när vi lämnade Motala den där sommaren! 😀
Vad roligt att du också tycker om italienska! Så härligt att du ska till Rom snart. Då blir det som sagt ett perfekt tillfälle att bättra på kunskaperna. Blev jättesugen på att åka tillbaka, jag med, nu när Rom kom på tal.
Ha en fin helg!
Tack så mycket! Ja, visst är det fascinerande. Jag tror stenhårt på det där med sammanhanget och sällskapet. 🙂
Tänk att visa saker sitter som en smäck, medan annat försvinner lika fort som man har hört dom. Inramningen är viktig, det kan vi ju slå fast! Härliga Italienbilder…..
Vilka härliga minnen! Ännu ett underbart inlägg från dig 🙂
Det där näst sista ordet på listan skulle jag och kusinen ha behövt när vi tågluffade 1979. Älskade Italien men en del italienare var verkligen som häftplåster. En dängde jag till med handväskan. Haha! Kände mig som en gammal tant 😀
Men vi träffade också underbara människor som både bjöd på grejer och skjutsade oss runt Gardasjön och visade highlights – fantastiskt sätt att se landet.
Vilken härlig resa! Och visst var det något speciellt med brevvänner. Att vänta på de där breven som skulle komma och att få öppna det för att sedan sätta sig och skriva svar. Att sedan får träffa dem också var väldigt speciellt. Jag vet att jag brevväxlade med en tjej i Frankrike och vi planerade att träffas med det blev aldrig av. jag fick bara möta mina svenska brevvänner, men det var inte fy skam det heller.Jag har aldrig varit i Rom, och jag förstår att jag missat något! Var på väg i vår, men nu blev det inte så,… Read more »
Haha! Vad kul att läsa om våra resor. Mitt starkaste minne från den där middagen i Milano, är när de kom in med en hel bläckfisk på ett fat. Jag hade aldrig sett en bläckfisk innan, än mindre ätit något liknande. Bläckfisk ingick så att säga inte i menyerna i Motala på den tiden. ��
Jag tycker också att italienska är otroligt vackert och har alltid velat lära mig det men det har inte blivit av. Ska ju till Rom om två veckor så jag får damma av den italienska parlören och träna på de viktigaste fraserna tills dess. 🙂
Varmt tack, Ditte! Blir så glad över din återkoppling. Haha, ja, vilka minnen denna resa gav. Man skulle kunna skriva en hel bok om dem. Det kanske får bli en serie här på bloggen? Så häftigt att du tågluffade på 60-talet. Kan tänka mig att det fanns betydligt större utmaningar då, även om de räckte och blev över även på min tid. 🙂 Ja, när man studerar språk får man passa sig för att umgås för mycket med de egna landsmännen. Det gäller ju att ge sig i slang med lokalbefolkningen! Kul att du också kan lite italienska, säkert betydligt… Read more »
Tack för fantastisk läsning! Och vilken minnsevärd resa det blev. Kan lätt förstå att du minns orden. För både miljö, sällskap och sammanhang spelar ju in när man lär sig ett nytt språk. Jag har också tågluffat en hel del men på 1960 – talet. Flera språkkurser har dte också blivit men alltid i privat regi och inte med andra svenskar i närheten. Tror det är en av orsakerna till att jag snabbt lärde mig tyska, franska och lite italienska. Italien är jag väldigt förtjust i och hoppas att jag i vår eller tidigt i sommar ska kunna ta mig… Read more »