En livsfarlig, smutsig stad, full av kriminalitet. Men också av spirande talanger och stora drömmar. Följ med till New York på 1970-talet!
”När ni går ut, ta inte med några värdesaker. Och absolut inte kameran!” Det rådet fick en far och hans tioårige son, när de var i New York under tidigt 70-tal. Det var nämligen en tid, då det var direkt livsfarligt att vistas i vissa kvarter och särskilt efter mörkrets inbrott.
New York genomgick nämligen en riktigt tuff period under 1970-talet. Det var ekonomisk kris, brottsvågor svepte genom staden, och hyresvärdar brände till och med ner sina hus för att få ut försäkringspengar. Resultatet blev stora ödetomter och ruffiga områden, där det var fritt fram för knarklangare och andra ljusskygga att härja fritt.
En riktig skräckupplevelse var strömavbrottet i New York den 13 juli 1977. Då slogs nämligen elen ut i samtliga stadsdelar efter ett blixtnedslag, under en värmebölja. I två dygn härjades sedan staden av inbrott och vandalisering, där hundratals butiker och flera kvarter förstördes. Allt kryddat av skräcken för en massmördare!
Men allt var förstås inte bara elände. Samtidigt frodades en fantastisk kreativitet. Konstnärssjälar och nytänkare möttes, från världens alla hörn. Det kunde fortfarande gå att hitta billigt boende och det var enklare att flytta dit. Kort sagt: Man började frigöra sig från etablerade och individuella ramar.
I East Village såg punken sin gryningstid och i Harlem hiphopen medan bohemer, konstnärer och författare främst huserade i Greenwich Village/West Village.
Övergivna industrilokaler och loft på Lower Manhattan fanns det gott om, och de blev inte bara hemvist för konstnärer utan också musiker. Under 70-talet blev de platsen för så kallad ”loft jazz” och så småningom även diskotek. Jazzen gick ju under 70-talet mer från det traditionella till mer improviserande jazz, jazzrock/fusion. (Åh, den som ändå hade lagt beslag på ett industriloft på den tiden!)
Gayrörelsen fick också sin framväxt under 70-talet, med start i The Stonewall Riots som du kan läsa mer om i mitt tidigare inlägg om Gay Liberation Monument i West Village. Är du i trakten måste du bara besöka den lilla parken med de ikoniska skulpturerna.
Under decenniets senare del blev datorer allt vanligare men givetvis inte i var mans hem. I intervjuer på stan berättar folk vad de tänker kring computers, om att vara en del av den nya informationssamhället och om sina jobb:
Slutligen tar vi en titt på en film från 1972. Inte en mobiltelefon i sikte. Så annorlunda mot i dag, så länge sedan … och ändå inte. Visst känns det nästan som om man är där?
Enjoy!
Foton:
1 och 2. ”Live at New York. 1977. From the 23rd of July, 1977 I spent a month in the United States of America.” Derzsi Elekes Andor
3. ”7th Avenue and 42nd Street, New York City, 1970.” Michael Donovan
4. ”Gay Rights Demonstration, NYC 1976.” Leffler, Warren K
Intressant historisk beskrivning. Mycket man vet, men tyvärr mer man glömt, vid min ålder i alla fall.
Jag tror att Sverige var lite efter vid denna tid, tvärtemot mot idag.
Ha det bra!
Tack så mycket, vad roligt att du uppskattade beskrivningen. Jag var ju själv med under 70-talet men minns inte mycket av hur det såg ut i omvärlden. Det känns verkligen som om världen förändrats enormt sedan dess, inte minst New York! Och nog har du rätt i det, att de på många sätt var före oss i Sverige!
Ha det bra du med.
Vilken intressant läsning! Gillade filmen från 1972, det såg så lugnt och fridfullt ut. Ibland skulle det vara spännande om man kunde resa tillbaka i tiden och få uppleva platser som det var förr i tiden.
Tack så mycket, vad kul att du gillade läsningen! Ja, jag tyckte också att det såg mera fridfullt ut på filmen. Inte samma turistanstormning av New York som i dag heller (i vissa kvarter). Åh, resa i tiden vore den ultimata drömmen! Det har jag velat sedan jag var liten. 🙂
Härligt inlägg! Och bilderna likaså. Tänk, jag bodde här ett år, mellan 1978 och 1979. Här blev jag i princip rånad på tunnelbanan i Harlem (tagit fel tåg, men vägrade ge ifrån mig något och blev hotad med pistol. Men se inget lämnade jag bort.)Bodde i ”Hells Kitchen på Manhattan, ganska slummigt, dansade på Studio 54 och upplevde verkligen N.Y. Och du, låten YMCA var populär. Nostalgi? För min del helt klart. Och ljuvliga minnen. Stort tack för detta.
Kram!
Tack så mycket, Ditte! Ja, tänk att du bodde där på 70-talet. Så speciellt att ha fått uppleva det! Och ditt mod där i tunnelbanan, helt otroligt! Jag är klart imponerad. Att du dansat på Studio 54 gör mig alldeles grön av avund, haha! YMCA minns jag mycket väl och jag gillade den också.
Varma kramar!
Vill önska dej en God Jul, Nadolig Llawen!
Åh, tack så mycket, Lena! Hinner inte riktigt med bloggvärlden just nu då jag har extremt mycket att göra i mitt företag. Men önskar dig verkligen detsamma!